lördag 17 augusti 2013

Akademikerskräck?!

Jag har en senior vän som varit framgångsrik handlare med olika VD-uppdrag i sin karriär. Vi brukar träffas ibland för att diskutera utmaningar som handeln står inför. Han brukar säga att han gillar att få en forskares perspektiv på en del problem. Han läste aldrig mer än gymnasieexamen och har arbetat sig upp - "den långa vägen". Sådana personer blir det färre och färre av. Och deras erfarenet är ovärderlig.

För ett tag sedan träffade jag på honom av en händelse. Han uppdaterade mig om allt som hänt under sommaren och berättade glädjestrålande att hans son gift sig. Det hade varit ett fint bröllop med många gäster och festen hade hållits hos brudens föräldrar. Jag frågade hur de var och hur relationen mellan dem fungerade och såg att min vän stelnade till i någon sekund. Sedan sa han lite tveksamt: "Ja, de verkar vara bra...det är bara det att de..." under tiden som han var tyst hann jag tänka en massa konstiga tankar, vad var det för fel på svärdotterns föräldrar? Var de sjuka? Var de kriminella? Samtyckte de inte till bröllopet?

Sedan fortsatte han "de är akademiker!!!". Kanske såg han att jag ryckte till eller såg lite stött ut så han skyndade sig att tillägga "ja, fast du har ju lärt mig att det inte är så farligt att umgås med doktorer".

Harvard University

Vet inte hur det här ska tolkas...men jag tror att det finns ganska många där ute som lite besvärat tänker och säger "ja, fast de är ju akademiker" och menar att det är människor man inte kan arbeta med, som är svåra att ha att göra med och som krånglar till saker och ting. Kanske är det dags för oss akademiker att försöka ändra på den bilden? Vi på SIIR tänker ofta att det är kanske den viktigaste uppgift vi har - att mötas och utveckla affärsidéer tillsammans. För utveckling och innovationer uppstår när människor med olika perspektiv och synsätt möts.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar