tisdag 10 december 2019

Det goda ledarskapet - En i laget

Jag läste en insändare i lördags i Borås Tidning som fick mig att tänka på vad avsaknad av gott ledarskap kan leda till. Insändaren handlade om pinsamma manliga politiker i Borås som håller varandra bakom ryggen och uppvisar en skrämmande och nedlåtande attityd till kvinnor. Hela sörjan är osmaklig och som Boråsare skäms jag över dessa politikers desperata försök att klamra sig fast vid sina positioner, trots att de flesta borde ha sett igenom deras falska fasader vid det här laget.

Men, men. Det här är inte ett politiskt inlägg. Jag vill istället prata om ledarskap och det jag fastnade för med insändaren: nämligen skribenten Göran Perssons eleganta kopplingar till svaga, rädda politiker och deras totala brist på ledarskapstalanger. Göran är namne med f.d. statsministern i Sverige, men där stannar likheterna, eftersom Göran är förändringskonsult och har arbetat med utvecklings- och ledarskapsfrågor i nästan hela sitt yrkesliv. Göran, som är bosatt i Borås (eller förlåt, i Hultafors) och som bl.a. arbetat med Ellos Group i många år, säger bl.a. i sin insändare att det goda ledarskapet handlar om:

* Att vara en förebild.
* Att skapa gemensamma visioner.
* Att frigöra handlingskraft.
* Att våga utmana och ifrågasätta.
* Att uppmuntra och synliggöra.

Såå sant!! Det goda ledarskapet förutsätter sådana förmågor, och det innebär också att en goda ledare inte växer på träd.

För det är enormt svårt att skapa gemensamma visioner och vara en förebild. Jag vet inte hur många företagsledare jag träffat som aldrig ägnat visioner en tanke, än mindre funderat över sin egen roll, att vara en förebild för andra eller att frigöra handlingskraft för andra. De har helt enkelt haft fullt upp med att bara tänka på sig själva och den bonus som hägrar. Inom akademin är det ofta lika illa ställt. Visionslöshet tycks vara den egenskap som ibland är avgörande när akademiska ledare tillsätts. De viktigaste drivkrafterna för en del verkar vara önskan att slippa ifrån sina ordinarie uppgifter som att undervisa eller forska. Inte heller sådana ledare har tid att tänka på laget.

Jag har under många år varit en del av Swedish Institute for Innovative Retailing (och ibland ansvarig), vars vision alltid varit levande och närvarande. Det kan möjligen vara så, att gemensamma visioner mår bäst när man inte har ledare som först och främst ser sig som ledare, utan som en i laget. Då är det enklare att frigöra handlingskraft och att både uppmuntra och synliggöra. Det är också lättare att nå gemensamma visioner om man inte gör så stor skillnad på vem som är professor, vem som är lektor och vem som är doktorand eller student.

Från SIIR Update


Från SIIR Update
//Malin Sundström



söndag 24 november 2019

En forskares vardag

För någon vecka sedan lyssnade jag på en forskarkollega som höll en offentlig presentation av något slag. Han nämnde relativt ofta en av sina doktorander och berättade efter ett tag en rolig incident kopplat till doktoranden. Forskaren och doktoranden hade för dagen valt att arbeta hemifrån och forskarens yngre barn var också hemma. Ett av barnen hade en kompis där och plötsligt hör man kompisen ställa en fråga till dottern i huset: "Vad gör en doktorand egentligen?" Varpå dottern suckar lite uppgivet och säger: "Jag vet inte riktigt... Men det är väl ungefär som en betjänt eller nåt."

Jag minns när mina barn var yngre och ibland ställde frågor till mig av typen "vad gör en forskare egentligen mamma?". Trots att jag själv tyckte att jag tålmodigt besvarade frågan slutade den inte att komma. Och efter ett tag insåg jag vad det berodde på - jag gav olika förklaringar varje gång. Självklart var det inte begripligt. Men, sanningen är den, att en forskares vardag faktiskt ser väldigt olik ut, och det är sällan så att en dag liknar en annan. Det händer ständigt nya saker. Och även om vi forskare naturligtvis inte betraktar våra doktorander som betjänter, så är det ganska vanligt att man arbetar mycket tillsammans med sina adapter och övriga forskarkollegor. Man skriver vetenskapliga texter, man planerar empiriska studier, man genomför olika former av datainsamlingar, man analyserar sin data, tolkar och kommer fram till olika resultat.

Men man lägger också mycket tid på att samtala med människor. I mitt fall är dessa människor som regel anställda i handelsföretag eller näringar som på olika sätt är kopplade till handeln. Ibland hör de av sig spontant och vill träffas för att diskutera utmaningar eller idéer, ibland besöker jag dem. Ur dessa möten och samtal uppstår mycket insikter som jag som forskare har stor nytta av. Det ger mig en förståelse för det praktikfält jag forskar om, det ger mig en handfast kunskap om specifika verksamheter och det gör att jag blir en bättre pedagog. Närheten till fältet gör också att det finns ett stort intresse bland praktiker att bjuda in mig som föreläsare, något som jag är stolt över och gör så ofta jag har tid.

En annan typ av samtal som blivit vanligare för min del är journalist- och skribentsamtalen. Dessa är jag inte lika odelat positiv till, eftersom de skiljer sig åt vad gäller motiv och innehåll. Ibland har jag förmånen att samtala med insatta journalister som verkar intresserade av sitt ämne och som verkar söka en samtalspartner mer än "någon som ska tala om hur det är". Men det händer också att jag tycker att samtalen blir tidstjuvar. Då handlar det ofta om att en skribent behöver några kloka citat från en handelsforskare, och kvaliteten i dessa samtal är sällan hög. De fiskar efter något som kan krydda deras text, något som förstärker eller sticker ut.

Jag log lite när jag häromdagen hittade gamla skolarbeten i förrådet som mina barn av någon outgrundlig anledning valt att lämna kvar i hemmet efter att de flyttat. För i en av lådorna fanns en redogörelse efter en praktikdag tillsammans med mig. Det var min då 10-åriga dotter som skrivit en redogörelse för vad en forskare gör på dagarna. I texten stod: "Mamma pratar och pratar och sedan skriver hon. Sedan pratar hon igen och sen går hon hem."
//Malin Sundström

//Malin Sundström

torsdag 21 november 2019

Research impact på svenska

I forskarvärlden talas det ofta om ”research impact” och fenomenet har ett stort utrymme i forskningsdebatten. Alla som forskar vill givetvis tro och mena att det man gör har betydelse för något, någon eller några. Det finns olika sätt att definiera research impact och det beror givetvis på att man kan anlägga olika perspektiv när man säger att forskning/forskare gjort ett tydligt avtryck och betytt något viktigt. Men, oavsett vilket perspektiv man anlägger, så är ändå grundtanken med research impact att forskningen/forskaren gör något nyttigt eller att resultaten är nyttiggörande, samt att det som gjorts har relevans och påverkar framtida skeenden och tänkande. 
The Future Retailing Store, Slutprodukten, SIIR

De vanligaste perspektiven för att förklara research impact är: det akademiska perspektivet och det samhälleliga. Det förstnämnda perspektivet är troligen minst intressant för er bloggläsare, eftersom det handlar om de akademiska prestationerna, som t.ex. vilken ranking en vetenskaplig tidskrift har.  Det andra perspektivet borde intressera så kallat "vanligt folk" mer, eftersom research impact i detta fall handlar om vad samhället får ut av den forsknings som bedrivs. Det kan t.ex. handla om bättre produkter/tjänster, bättre hälsa, högre levnadsstandard, ökad förståelse och kunskap kring sådant som är viktigt för människor osv. Ett konkret exempel på hur kunskap om framtidens handel kan se ut är t.ex. bilderna i det här blogginlägget. Det är resultatet från en workshop om framtidens handelsbutik (The Future Retailing Store) som blev ett konstverk i olika steg, där de enskilda bilderna smälter samman till en helhet, allt tolkat av konstnärens uppfattning av forskarnas samtal. The Future Retailing Store är producerat av Nilsson CRWTH AB.  
The Future Retailing Store, Bild 14, SIIR

Som ni säkert inser så kan den här typen av nytta uppfattas olika viktig beroende på vem i samhället man frågar och i vilken situation den man frågar befinner sig. Den är således lite svårare att mäta och kvantifiera jämfört med det akademiska perspektivet, men ibland görs försök att beskriva den samhälleliga nyttan av forskning. Sådana försök kan t.ex. se ut så här: "an effect on, change or benefit to the economy, society, culture, public policy or services, health, the environment or quality of life, beyond academia" och kommer från Research Excellence Framework, som är den brittiska modellen för att utvärdera och bedöma forskning vid högre lärosäten (REF, 2014).
The Future Retailing Store, Bild 17, SIIR

Jag är förtjust i den typen av research impact, eftersom den är formulerad utifrån de många människorna, d.v.s. de som inte befinner sig i akademien. På något sätt känns den viktigare eftersom känslan av akademisk ankdamm försvinner till förmån för verkligheten.

Idag fick jag ett mail. Från en person jag lärt känna ganska nyligen och som gjort ett stort intryck på mig för sin klokskap, sin energi och sin outtröttliga vilja till förbättring. Och innehållet i mailet är en av de finaste gåvor jag någonsin fått. Det är ett par rader som beskriver samhällelig impact. Bättre än så här blir det inte.

The Future Retailing Store, Bild 13, SIIR
För att inte avslöja företaget där han arbetar (eftersom han ska sluta) så har jag ersatt det specifika företagsnamnet med FÖRETAGET. Men jag vill dela med er, för jag är så stolt och glad över gåvan. Så här skriver han:

Malin, jag är oerhört tacksam att få korsa din väg i livet. Du är en STOR bidragande orsak till att jag fått sådan energi i mitt jobb o vardag, ja livet alltså. Jag vet att varje individ är själv ansvarig för sin energi. Men du bidrar starkt till min. Utan FÖRETAGET hade jag inte träffat dig och dina fantastiska kollegor. Och det är väl här det gör lite ont just nu, att jag har full förståelse för att FÖRETAGET är ju bidragande faktor för att vi ska ha kontakt. Men lite lite gissar jag att jag som person är ju rätt ”kul” och drivande och kanske kan tillföra något någonstans


Det här är på inte något sätt ett hejdå. Utan jag vill att Du ska veta att du spelat väldigt stor roll för mig på jobb och som person. Du får mig att se utsikter och komma till insikter.

fredag 8 november 2019

Berätta om Reimar Westerlind!

Det finns nog få Boråsare som inte har hört talas om Reimar Westerlind och hans rykte når långt utanför Borås. För Reimar är en man som märks och hörs. Och de flesta tycker också något om Reimar. Så brukar det vara med starka personligheter. De väcker känslor och oavsett vad man tycker, och oavsett vad Reimar tycker om sin stundande 90-års dag, så borde han uppmärksammas. Inte uppvaktad, för det har han undanbett sig.

Insändare i BT 20192208
En idé jag har är att uppmärksamma Reimar genom att berätta om honom. Vi vet ju säkert alla att han inte tycker särskilt mycket om Kongresshuset, och heller inte om allt för närgångna träd runt ACG fastigheten:-) men vad finns det mer att berätta?

Jag uppmanar alla bloggläsare som har något särskilt att berätta om Reimar att göra det genom att skriva ett par rader till mig. Så samlar jag ihop berättelserna och vem vet, kanske finns det något intressant som kan publiceras här på bloggen?

Min mail är: malin.sundstrom@hb.se

Nedan bjuder jag på en berättelse om den gode Reimar, som jag har haft många åsikter om genom åren. Vi har inte alltid varit överens och ibland har diskussionerna varit både långa och fyllda av känslor, där jag ibland sagt: "jag vill föra till protokolllet att jag inte håller med". Men vi har aldrig varit osams, bara oense. Och så är det med Reimar. Jag har svårt att vara osams med honom, för han har den där glimten i blicken när han är motvalls och tvärsäker. Kanske beror det här på att Reimar en gång berättade för mig hur han träffade sin hustru, Ann-Marie, ett äktenskap som snart fyller 60 år.  För då förstod i alla fall jag vad det är för egenskap som gjort att Reimar så oförtrutet och under så lång tid startat och drivit företag. ENVISHET. Så här berättade han om sina första möten med Ann-Marie, och jag hoppas att jag kommer ihåg rätt:

Reimar hade nyligen lämnat Handelshögskolan och arbetade i korsettindustrin i Borås. En viktig ägodel var den nyinköpta bilen som han gärna körde omkring i för att imponera på damer. Naturligtvis fick han en dag syn på Ann-Marie och stannade till vid trottarkanten med bilen och frågade om hon ville åka en tur med honom. Hon sa naturligtvis nej! För vilken flicka skulle göra något sådant? Hoppa in i en bil med en okänd man. Men Reimar meddelade då Ann-Marie att han skulle stanna och fråga henne om hon ville åka med varje gång han såg henne. Och sagt och gjort, varje gång Reimar såg Ann-Marie så stannade han. Och till slut kunde hon inte motstå den envise unge mannen. Och resten är historia.

Det finns säkert massor med människor som lyssnat på Reimars berättelser och det skulle vara så kul om ni ville dela det ni hört med mig. Så skriv! Och tala gärna om vem ni är och var och när ni hört berättelserna. Maila som sagt till: malin.sundstrom@hb.se

//Malin Sundström

fredag 25 oktober 2019

Ta ledigt för att tänka!


Idag är det lätt att veta saker. Och vet man inte så kan en inom bara några sekunder ”ta reda på”. Google-hjärnan bland svenskar är så påtaglig och alla verkar veta allt. Men det kan vara farligt att blanda ihop förmågan att ta reda på saker och att verkligen ha kunskap om något. Allt oftare är det tydligt att människor inte verkar veta skillnaden på vad som är vad. Och som forskare blir en förstås bedrövad när en inser att Google-hjärnan gjort oss snabba men ofta väldigt oreflekterade. Ibland till och med enfaldiga. Kunskap och insikt har blivit en bristvara i ett samhälle som allt oftare låter sig förföras av Google-hjärnorna. 

Något annat som förefaller vara en bristvara i vardagen är tid. Aldrig har vi tidigare uppfattat tidsbristen så stor som just nu. Vi stressar runt som galningar och berömmer oss själva för att vara effektiva. Vi får ju så mycket gjort när vi lärt oss multitaska, när vi faktiskt kan läsa mailen samtidigt som vi värmer den färdiglagade maten och förstrött lyssnar på någon familjemedlem. 

Häromdagen läste jag ett inlägg på LinkedIn av Anna Widler där hon skriver om sitt beslut att ta ledigt för att tänka och reflektera. Skälen till Annas beslut var inte för att hon tröttnat på Google-hjärnor och stress, utan på grund av att hennes far gick bort. Men det som händer med henne när hon tar beslutet att verkligen ta sig tid att tänka visar att det kan hända märkvärdiga saker med oss om vi saktar ner tempot och låter vår hjärna varva ner. Artikeln som Anna skrev har titeln "What I learned from taking a time-out from my career" och du hittar den genom att klicka på länken eller söka på LinkedIn. Läs den!


Det kan till och med hända att den som väljer att läsa följer Annas exempel. För det verkar som att bristen på reflektion har blivit så markant i vårt samhälle så att den gör oss, ja om inte sjuka, så åtminstone mindre lyckliga. 

//Malin Sundström

torsdag 24 oktober 2019

Knuffa eller förbjuda?

I dagens BT fanns ett reportage där man intervjuat docent Cecilia Solér som arbetar på Handelshögskolan i Göteborg. Jag känner Cecilia ganska väl och vet att hennes engagemang för hållbar konsumtion är starkt och äkta. I reportaget berättar Cecilia att modebranschen styrs av en konsumtionskultur som till största delen går ut på att du är vad du köper och att du inte duger som du är. Det är en beskrivning som många säkert håller med om och kritik av det här slaget är inte särskilt nytt. Mode eller motsvarigheten på engelska, fashion, innebär i sin essens att det är något som är tillfälligt och föränderligt och beskrivs ofta som en mänsklig konstruktion "a style that is popular at a particular time, especially in clothes..." (Cambridge Dictionary). Mode kommer och går och det finns nog inte många människor som inte någon gång upptäckt hur starka känslor som omgärdar begreppet mode. För vem vill uppfattas som "omodern"? Och det gäller särskilt när vi pratar om klädmode, även om det finns människor som börjat reflektera över något som vi kallar "hållbart mode". Ett sådant fenomen skulle innebära att konsumenten gör hållbara val vid själva köpögonblicket, och att konsumenten även betänker hållbarheten under konsumtionstiden, genom att försöka optimera längden på användningen av plagget.

Vad gäller konsumentens beslut vid själva köpögonblicket har modebranschen, och då framför allt, detaljhandeln, insett att det kan vara viktigt att informera potentiella kunder om det nya plaggets hållbarhet. Det finns många handelsföretag som talar om att man har plagg som är mer hållbart producerade och ger sina kunder råd i form av "a better choice" (se t.ex. Ellos). Det finns också företag som erbjuder sina kunder skötselråd, reparationstjänster etc för att på så sätt bidra till en längre livscykel på vissa plagg. Men dessa ansträngningar är på det hela taget inte särskilt stora, och jag förstår Cecilias frustration när hon säger "jag skulle gärna se skärpta regler för att begränsa och reglera viss typ av reklam".

Men frågan är om begränsningar och regler är det bästa sättet att vända en dålig konsumtionskultur vad gäller mode, en kultur som faktiskt håller på att ställa till riktigt stort elände? Jag tror att det finns andra sätt.

Forskning har nämligen visat att människor kan ändra sitt beteende om de utsätts för små mjuka knuffar (nudging) istället för hård styrning. Forskning visar också att medveten och elegant utförd nudging bidrar positivt till samhället i stort genom bättre köpbeslut, t.ex. vad gäller miljö, hälsa och hållbarhet. Sådana insikter borde kittla affärslogiken bland de näringsidkare som menar att en av de viktigaste uppgifterna för ett företag är att bidra till det goda i samhället. Problemet är bara att det saknas goda exempel på hur man praktiskt skulle kunna göra för att knuffa modekunder till bättre köpbeslut och att dessutom få dem till att vårda sina plagg på ett sätt som gör att de håller längre, kan återanvändas, återdesignas och därmed få en längre livscykel. Ett annat problem är också huruvida det finns den typen av goda aktörer i modebranschen.

Min personliga erfarenhet av företag i modebranschen är att det finns otroligt många bolag som i grunden vill bidra till det goda i samhället, men som ofta drivs av ledare som inte ser några alternativ när avkastningskraven är höga och kortsiktiga och konkurrensen känns oöverstiglig. Då är det så lätt att trycka på "rea-knappen". Det blir också lätt att titta för mycket på omsättningsmålen och förtränga de mer långsiktiga lönsamhetsmålen och det blir naturligt att styras av ganska enfaldiga KPI.er. I den typen av bolag tror jag att en förändring endast kan komma till stånd om ägarna omvärderar viktiga ledaregenskaper, och prioriterar människor som har mod att ifrågasätta vedertagna ekonomiska styrmedel, människor som brinner för att lösa vår tids utmaningar, och som inser att den viktigaste frågan inte handlar om "vad är bra för vårt företag?" utan om "vad är vårt företag bra för?". Jag tror också att företagen måste omvärdera sina affärsidéer. För kanske är det så att "people are not led by managers, but by good ideas". Och om det är så, ja, då är det dags för bolagsägare att fundera över hur man vill ha det i framtiden och formulera de goda idéerna.

//Malin Sundström







tisdag 15 oktober 2019

Plötsligt händer det!

Livet som forskare är märkligt. Det kan gå långa tider då man inte tycker att det händer någonting, trots att man nästan arbetar ihjäl sig. Det vill liksom inte lossna. 

Sen händer det plötsligt. Man blir produktiv, kusligt effektiv och ibland kan det kännas som att man levererar forskningsresultat som en maskin. Det är en härlig känsla, svår att beskriva för någon som inte varit med om det, men i populärlitteratur brukar man prata om "flow". 

Igår hade vi flow. Min doktorand Patrik Stoopendahl lämnade in ett konferensbidrag tillsammans med sin bihandledare Hanna Wittrock, en konferens som går av stapeln i juli nästa år och som heter "27th Recent Advances in Retailing and Consumer Science Conference". Sent, sent på kvällen plingade det till i min telefon och jag såg tre glada gubbar och lite stjärnor. Signalen som betydde: vi har fixat det! Vi är på banan och bidraget är inskickat. Och jag blev stolt som en tupp. Stolt över Patrik som är så duktig och stolt över Hanna som är en klok och fantastisk kollega. Jag blev också lite full i skratt. För deras titel på arbetet var så typisk för de här två filuerna. Smaka på den här: "Hermes-izing Retail: delivering proactive theorizing on a new retail reality", den titeln går inte av för hackor:-)

"Hermes
embodies the ephemeral and ambiguous aspect of life as a retailer and a consumer in modern
digitized times, however, not the retailing researcher", Stoopendahl & Wittrock, work-in-progress

















Igår hade också mina kollegor Sara Hjelm-Lidholm, Stavroula Wallström och jag flow. Med lite bättre marginal än Patrik och Hanna lämnade vi in ett konferensbidrag till samma konferens och sträckte på oss rejält. Vårt bidrag med titeln Preventing unsustainable retail consumer behavior - Challenges within the practice of customer loyalty, är en förlängning av det spännande arbete som två av mina masterstudenter presenterade i juni 2019. Ludvig Hansson och Pontus Bremholt är naturligtvis stolta medförfattare till det här arbetet, och det är så otroligt kul att som forskare kunna göra den här typen av samarbete med masterstudenter. 

Igår lämnade också mina INSiDR-kollegor Adele Berndt och Tomas Müllern (Jönköping International Business School) och jag in ett förslag på studie som har potential att bli något riktigt stort. Vi har gått och klurat ett tag på hur vi ska kunna övertyga forskarvärld och praktiker om att handelsforskning skulle bli mer relevant om forskarna använde riktig kunddata i sin forskning, istället för enkäter/surveys som ofta besvaras av studenter. Idag är möjligheterna att få tag på skarp data så mycket bättre än bara för några år sedan, men det förutsätter att forskarna har bra relationer med näringslivet. Och där stöter man ofta på patrull. Tyvärr är det oftast så att forskare inte kan, vill, eller har tid att skapa nära relationer med företag och därför aldrig får möjligheten att tillsammans med praktikerna analysera affärsinformation. Något annat som är tråkigt är handelns okunskap om vilka resurser som faktiskt finns inom akademin, och vi ser ofta att företag väljer kommersiella dataleverantörer för analysarbete, utan att ha en aning om huruvida analyserna är korrekta eller inte. Om allt går vägen, så får vi en möjlighet att göra en sådan studie, och vi håller givetvis tummarna för ett positivt besked i slutet av året.

//Malin Sundström